Du är inte samma person längre.
Allt har blivit så larvigt, känns som vi inte är på samma nivå.
Känns spänt att prata med dig om jag ska vara ärlig. Känns helt sjukt, har aldrig känt förut att nånting skulle kännas konstigt med dig.
allting finns kvar men det är som man är rädd för att säga fel. Jag tänker hela tiden på hur du ska tycka, känner mig verkligen som en i mängden.
Jag har tappat alla kompisar o allt nu, men att just du kom ifrån mig det svider ju som ett öppet sår som aldrig läker.
Jag försöker vara nära dig o ha kul som förr, men vi är inte likadana längre. Finns inte en chans att vara med dig ifred för du har ett plåster efter dig. Är skitjobbigt att se dig som nån annan, att se att allting har förändrats så fort. Det blir att jag börjar undra vad jag har gjort.
Men jag vill verkligen tbx. Jag behöver dig. Du fick ju alltid mina sämsta dagar till det bättre. O när jag inte våga gå hem själv ringde du mig. När jag mådde dåligt eller var ledsen visste du direkt va de va, annars fråga du. Du vet hur mycket jag avgudar dig. Allting du gjort för mig, alla skratt. O det var inte nåra skratt de inte:o du är sån fin människa o jag kommer aldrig att glömma dig !Min älskade syster<3